Idag har jag känt en sorg som jag inte kan förklara. Jag  vill vara stark för mina vänner eftersom så många mår dåligt, då vill jag att de ska kunna komma och prata med mig eller gråta mot min axel. Men under en senare tib har en sorg eller... något kommit fram inom mig... Jag vet inte hur jag ska beskriva den men... Det är som om det är något som gnager och försöker komma ut ur mig men jag vet inte vad det är. Så det leder bara till depsition.

Jag vill inte vara till besvär för någon så mina tankar blir: "Men jag klarar mig, imorron blir bättre..." Men sanningen är att jag måste prata med mågon. 

Det gjorde jag idag... Jag gick till kuratorn och förklarade hur jag mådde. 

Nu känns allt så mycket lättare! Bara att ha någon som lyssnar och tr sig tid är väldigt skönt. för jag vet att jag kan gå dit och prata av mig och sen är allt okej. Att prata kan hjälpa så otroligt mycket!